Konsten att döda en 150 år gammal surdeg


Det stod en burk med surdeg på trappen en dag när jag kom hem från jobbet. Grannfrun hade lovat att dela med sig av en 150 år surdeg som hon fått av en vän vars familj hade vårdat surdegen genom generationer.

Jag hade just sett en video - jag tror att det var på YouTube - hur man kan torka surdeg. Eftersom jag är slarvig och man behöver "gulla" dvs sköta en surdeg i ett kylskåp genom att vattna och mata den med mjöl minst en gång i veckan tänkte jag det är bäst att torka surdegen så att jag har kvar den om några år. Det är lätt hänt att jag blir less på att baka (och att sköta surdeg).

Sagt och gjort jag bredde ut surdegen med pensel på bakplåtspapper och börja vänta på att den skulle torka. Efter en dag och natt såg den torr och fin ut.

Sedan dog den!!!

När jag satte på ugnen på kvällen för att kolla ett nytt recept började det lukta väldigt konstigt. När jag öppnade ugnen såg jag ett bränt brunt skikt med före detta torkad surdeg på plåten.

Jag hade under eftermiddagen fått vrålstäda efter det att min syster ringt och undrat om jag var hemma. Jag har ett litet kök och den enda plats jag kunde komma på att få bort plåten med torkad surdeg var i ugnen. Det idiotiska var att jag tänkte för mig själv: - Glöm inte att ta ur plåten från ugnen när syrran åkt.

Jag träffade grannfrun dagen därpå och hon berättade att hennes kompis hade ringt och desperat frågat om hon hade kvar surdegen som hon fått. Han hade lyckats med att döda sin "degiska" släktklenod. Som tur var hade hon en levande exemplar av surdegen i kylskåpet.

Finns det någon underliggande sanning bakom det som skett? Finns det en mening som vi inte förstår?

- Är surdegen mätt på år och tycker det är dags att "kila vidare"? Att det är dags för nästa surdegsinkarnation?

- Vill surdegen dö och har börjat sända ut psykiska "vibbar" som styr vårt handlande? ;-)

Ingen vet!

För att fritt citera Hamlet : - Det finns mycket mellan himmel och jord, min käre Horatius

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar